Jag måste erkänna att jag innan jul var både rädd, arg och ledsen. Ni vet när alla känslor stormar upp på en och samma gång. När man kanske blir arg för att man egentligen är rädd? Jag var rädd. Livrädd.
När press-konferensen kom innan jul som sa att man skulle få åka till fjällen kom alla känslorna på samma gång. På ett sätt är det ju så viktigt för företagens och bygdens överlevnad att människor får komma hit men på ett sätt också läskigt då corona inte härjat här så mycket innan.
Jag både bor och jobbar längs vägen genom Vemdalen och har så gjort i många år. Och jag hade så svårt att tänka mig att jag nu skulle sitta och se bilkaravan efter bilkaravan köra hit söndagen innan julafton precis som alla år förut. När vi tidigare har blivit tillsagda att knappt träffa någon. Nu ska Vemdalen med 500 bofasta återigen bli området med 20000 människor från en dag till annan.
Jag var livrädd för att sjukdomen skulle få fäste. För att mina nära ska smittas. För att många ska smittas. För att många ska behöva sätta livet till. Både för dem och deras anhörigas skull men även för byns framtids skull. Hur då tänker du?
Vi bor i en kommun som redan har en hårt ansträngd ekonomi, stora ytor, långa avstånd och få invånare sett till kommunens geografiska storlek. Det innebär långa avstånd mellan byar och skolor och i vissa fall små byskolor som redan nu kämpar för sin överlevnad. En stor förändring i befolkningsstatistiken skulle på små orter som Vemdalen kunna innebära att tex skolor och vård/omsorg kan försvinna. De beslut vi tar idag är alltså mycket större än vad vi kanske tänker på.
Tack vare att jag under åren gått i terapi, yoga, praktiserat mindfulness mm kunde jag dock landa i något slags lugn över att det kommer ordna sig på endera vis och att inte försöka hetsa upp sig allt för mycket. Jag visste att företagen här hade förberett sig på alla sätt de kunde och lagt mängder av timmar på att få detta att funka om det skulle bli fullbelagt över jul och nyår. Men jag visste ändå inte hur det skulle bli och samtidigt ökade antalet sjukdomsfall markant igen över hela landet. Vi fick från regionens håll höra att situationen på sjukhuset redan var ansträngd och att det i princip räckte med en bilolycka för att det skulle bli krisläge.
Till vårt sjukhus som ligger i Östersund hör ju hela vårt län. Samma län som förutom den bofasta befolkningen även innefattar skidorter som Vemdalen, Åre, Funäsdalen och Lofsdalen bland annat. Benbrott, bilolyckor och annat ska läggas till all planerad vård samt covid-19 vård.
Julafton kom och var en välbehövlig paus för mig. Innan jul hade jag haft mycket ikring mig både på jobbet med alla förberedelser, i mitt företag med alla produkter som skulle skickas över hela Sverige samt privat där också alla julklappar skulle inhandlas och hinna skickas iom att man inte fick träffa någon i år.
Vi firade jul utomhus med min pappa, hans tjej och en av mina bästa vänner och hans familj. Vi bjöd in till jul-lunch med SAV-glögg från Östersund http://savhuset.se och pepparkakor, risgrynsgröt och smörgåsar, rökt älgstek, rökt renhjärta, saffranskaka från den klassiska boken “Tre sorters kakor”.
Vi dukade upp ute, värmde på Trangia-köket, eldade och tände marschaller och hade en helt fantastisk dag i solen. Vi avslutade vid 14-tiden för att alla som ville skulle hinna hem till “Kalle” kl 15 och det blev en fin upplevelse.
Vår son ville inte titta på Kalle så vi hängde på hockeyrinken ett par timmar istället innan julmiddagen och paketöppning och vi var faktiskt inte ensamma. I det stora hela en väldigt lugn och skön julafton som jag lätt skulle kunna tänka mig igen.
Hur gick det då med min oro och rädsla? Jag kunde verkligen inte föreställa mig att det skulle gå så bra som det gjorde i området i jul och nyår. Det blev såklart mycket folk på vissa ställen under vissa tider men många undvek även dessa tider och anpassade sin skidåkning, ica-handlande och annat.
Det blev till och med så många som höll sig hemma istället för att tex gå ut och äta att jag och andra som når ut till många fick gå ut och vädja till folk att besöka våra restauranger då de höll på att gå under redan innan säsongen ens hade börjat. Men veckan efter att dessa uppmaningar gått ut vittnade restaurangerna om uppgång i försäljningen. “Inte som det brukar vara men det har i alla fall ökat” sade någon. Vi måste fortsätta tvätta händer, hålla avstånd men även göra aktiva val och stötta om vi vill ha kvar företagen i framtiden. Alla företag har gjort anpassningar så att det går att handla av dem utan problem. Jag har skrivit det förr men skriver det igen. Kontakta företagen så hjälper de dig.
Nu känner även jag mig lugn inför att det faktiskt går att ha öppet resten av säsongen med de anpassningar som gjorts.
Har du varit i Vemdalsområdet i jul/nyår? Hur har du upplevt det? Vilka anpassningar gjorde ni?
